2014-12-09

Med sol kommer hopp

Jag blickar tillbaka ett par dagar. Då börjar dagen grå. Lika grå som hela november varit, lika grå som månaden december startar. Men en svag vind förändrar allt. Nere på kusten är det en krusig yta som får mig vid gott mod. Och när solen förtjänstfullt tränger sig igenom det färglösa täcket färgas de blottlagda stenarna i rött. Det är vansinnigt vackert att se, när kulörerna saknats så länge. 


Här är inga öringar hemma. Det ser bara så ut. Små tånglakar ilar runt i pölarna som bildats när vårt innanhav dragit sig undan, tum för tum. Ingen rovfisk når dem här, men långnäbbade fåglar skulle kunna utnyttja situationen. Jag blir sittandes mot en stor sten ett tag. Jag skulle ljuga om jag sa att solen värmde. Den är iskall, men det skarpa ljuset är efterlängtat, så jag lapar i mig av det medan kaffeslurken svider gott i strupen.



Lite längre bort längs kusten gör jag ett försök till. Solen försvinner igen, men ljuset dröjer sig kvar en liten stund. Vinden ökar en aning och där händer det. Inne i en liten djupare grop, öklar jag tempot på draget, som girigt slukas av en fin havsöring, några centimeter över halvmetern lång. Jag drar den försiktigt upp över mjuk tång, får fram mobilen och knäpper ett par foton, innan den får simma iväg. Blåstången under vadarskorna är mjuk och tät. Så fint såg det inte ut för tre-fyra år sedan. Hoppfullt. 



Lika hoppfullt är det att blöta draget när väl första fisken bitit. Snart har jag krokat både två och tre, tappat en annan och haft virvlar och upplevelser som räcker för den här korta turen. Jag värmer mina kalla fötter med en rask promenad mot bilen. Nu glödgar solen landskapet igen. Strax innan den försvinner i horisonten, som ett ljudlöst, sjunkande klot. 




Inga kommentarer: