2008-02-24

Lära som man lever

I arla morgonstund bestämmer jag mig för att inte fiska. Våra nationella experter i meteorologi måste ha missat en liten, men viktig detalj. Det är inga måttliga vindar. Mer än friska, skulle jag vilja påstå. Jag åker med de kvinnliga familjemedlemmarna till stallet och mockar, klappar några hästar och blir rejält hungrig. Hungrig både i mage och fiskesjäl. För nu ser jag det tydligt. Den här vinden är ju det jag brukar sukta efter. Tuffa vindar. Från syd dessutom. Jag kan väl inte gå i bräschen för att hylla busvädret för att sedan smita undan och leka kustfiskare i stugvärmen? Nej det kan jag inte.


En dryg timme senare står jag och frustar på strandkanten. Den stålblanka högg på kort lina. Jag såg den komma och lyckades svepa till med ett hejdundrande mothugg. Svenska Spel hade haft höga odds på att det skulle fungera, men den här gången gick det vägen. I en vacker eftermiddagssol riggar jag kameran och knäpper några bilder. En mindre rackare hoppar av i kastet efter. Jag bryr mig inte speciellt mycket.


Jag söker mig mot än mer vind. Mot högre vågor, mot snabbare vatten. Jag stannar till på ett ställe jag oftast passerar. Idag tycker jag att det ropar på mig: Öh. Du där. Ja, du i stora sparkbyxorna och huvan.
Ur bilen, ner med kaffet, ut med draget. Där satt den igen. Han ser arg ut. Med underkäkskrok, kantstötta fenor och gråaktig dräkt är det en skräckinjagande skepnad som rullar in lite på sniskan.
Jag har snart befriat den ilskne öringshannen från krokarna.
Snart nyper ännu en öring på i strandskvalpet. Den är liten, fenklippt och rapp. Tillbaka med den. Snabb kontemplation. Ska jag fortsätta? Jo, det ska jag. Under några mörka molnstrimmor hittar solen sin sista chans. Jag kastar rakt in i ljuset och anar bara att draget landar. Det syns inget, det hörs inget i rytande vind. Men det känns något. Hårt hugg. Vevstopp. Pang. En rätt fin öring avrundar dagen. Hade jag inte redan en middag väntande i bilen hade den nog inte fått återse havet. Men det finns ingen anledning att bli girig. Back you go!

Kvällen är ljum och fylld av vår. Vårmånaderna innebär uppvaknande. Det innebär också att våra stränder får tätare besök av förhoppningsfulla fiskare. Men, ville jag inte se en levande själ här på kusten mellan varven så borde jag väl knipa käft om dagar som den här. Lära så länge man lever. Leva som man lär. Och dela med sig av lärandet och livet. Det kanske är grejen. Förutom att fiska.

6 kommentarer:

Herr D sa...

Hej Nicka!

Ja, leva som man lär, kom ihåg vad du skrev i fiskejournalen....lite vind skrämmer ingen inbiten Ö-bo
;-)

Förstod också att vädergubbarna tittat på fel sattelitbild när jag sneglade ut genom fönstret, men påt bara.

Ha det /

Anonym sa...

Kul när man kan göra de där korta enkla turerna.

Blir det guidningar snart?
I Pers firma.

MVH Scanner

Nicka - fiskebloggaren sa...

Jodå. Ofta ger de korta turerna utdelning eftersom man passar på under rätt förhållanden och är fokuserad (i bästa fall...).

Jag guidar en del, sedan en tid tillbaka. Både under eget paraply och Pers.
Mvh

Anonym sa...

Lite vind, hmm, rotvältor finns det ju lite här och var sedan förra helgen. Fördelen med en ö speciellt av sådan storlek att den kunde varit eget land är ju att
det när alltid finns nånstans där det
är lä eller går lite vågor, vad man nu jagar för något...
MVH
Alexmcfire

Anonym sa...

Härligt välskriven blogg du har :-)

Fiskehälsningar
S-O Larsson

Nicka - fiskebloggaren sa...

Tack så mycket S-O. Det är alltid lika glädjande när man blir uppskattad för ett någorlunda seriöst försök att göra något vettigt någonstans. ;)

Välkommen åter. Skitfiske åt oss alla.