Ännu finns det möjligheter

Egentligen har jag lagt av för säsongen. Öringsfiske i mysväder är kanske skönt och trivsamt, men det är så mycket annat som lockar. Och jag tycker att öringsfiske är segt i värme. Det äska vara kallt om kinden, ruggigt och lite småjävligt. Men framför allt finns det en hel uppsjö fiskarter och fiskemetoder som lockar och pockar när temperaturen stiger. Men å andra sidan... Vattnet är fortfarande kallt och rapporterna om stora blänkare gör ju att de där havsöringsgrejorna kanske ska få några försök till. Man kan ju inte avsluta säsongen utan en riktig paradfisk.

Tyvärr har alla möjliga och omöjliga jobb ramlat in på samma gång. När högen av bråttomsaker är som tyngst och störst piper telefonen oavbrutet. Jag både garvar åt och förbannar SMS-tiden vi lever i. Idel rapporter om fina fångster, från folk som uppenbarligen får tiden att räcka bättre än undertecknad, strömmar in under muntra digitalpip.

Men jag rycker ut en skymning när vinden just vridit åt fel håll. Det blir en dryg timmes försök i lite för orörligt vatten. Men jag har omgående hugg och ett stort antal efterföljare, varav en fisk är av riktigt fin kaliber. Men de vill inte ta mina presenterade drag, oavsett storlek, tempo och allehanda knep. Jag tar en paus, en kaffe och därefter tar jag nya tag. Med en kastdobb och en GULP - tobisimitation - trampar jag ut igen. Det tar bara två kast så sitter den där. En skön knyckdans där ute får mig att förstås att den här säsongen ingalunda är över. Nu var det en återblänkare, en lättgrå besa, som bitit, så det blir inget rusa i land för att plåta. Nä, den simmar raskt tillbaka - överrumplad, men oskadd. Solen är på väg ner. Jag åker hem till en sen middag och lite mer jobb.

Då piper telefonen igen. Öbesökande Lasse har slagit till med fyra kilo glädje. På fluga. Han är nöjd och glad och strålar via MMS-signalen. Tacka tusan för det. Som sagt: de är där ute.

Mobilfoto: Lasse